Jag har en tid haft väldigt dåligt tålamod med Douglas. Det känns som att vår kommunikation bara blir sämre och jag känner mig begränsad i min vardag. Varje promenad får jag dra bort honom från något som han anser är ätbart eller lirka ut kotlettben, brödbitar och godispapper ur munnen på honom.
 |
| Nästan allt går ner. Råa morötter slukas åtminstone inte hela. |
Jag kan räkna upp en handfull yttre omständigheter som påverkar mitt humör men ingen av dessa är Dogges fel. Det är orättvist att han ska drabbas av det och det är onödigt att förstöra vår relation när vi istället kan göra varandra gladare.
 |
| Skogspromenader är bra för både kropp och själ. |
Så idag bestämde jag mig för att rycka upp mig. Jag släppte lös honom på gångvägar där vi brukar använda koppel bara för att tvingas kommunicera. Ingen mobil, inga koppelryck, bara jag och Dogge. Och han svarade upp direkt! Visst var godis i fickan till stor hjälp men vad gör det när vi båda är glada. Jag förväntar mig inte att han ska avstå från allt han tycker är intressant för att få en klapp på huvudet.
 |
| Uppsalas första snö gör bänken hal men det hindrar inte Dogge. |
Jag är fortfarande otroligt trött på hans tiggande och oförmåga att vara ensam hemma. Men han ger mig så mycket annat att jag bara är tvungen att älska honom. Om jag ger honom en hand får jag fyra tassar, svans och tunga tillbaka. Hundar är så förlåtande, kanske är det därför vi älskar dem så?
 |
| Du och jag Dogge, i vått och torrt. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar