Hundskrälle

"Vilken fin hund! Men det får han väl höra av matte hela tiden?"

Jag möter en annan hundägare på slutet av min joggingrunda. Så här års reagerar ingen på att man snörvlar lite och det var för mörkt för att han skulle se mina glansiga ögon. Så föga anade han att jag alldeles nyss grät över hur jobbigt jag tycker det är att ha hund. 

Jag hade bestämt mig för att ta en joggingtur och då ingen annan var hemma tyckte jag inte att jag hade något annat val än att ta honom med. Eftersom det var mörkt var vi förpassade till elljusspåret med koppeltvång. Is, slask och mörker kan jag klara av men de ständiga tvärstoppen i kopplet tärde snabbt på humöret. Halvvägs runt fick jag nog och släppte lös den nästan döva hunden i mörkret. Det gick bra, vi var de enda som var ute och halkade omkring och jag kände att humöret långsamt steg igen. Tills alldeles på slutet då han försvann, jag vände tillbaka, trampade i en djup vattenpöl och det var droppen.

En av alla anledningar till det blir tvärstopp på promenaderna.

Jag brukar tänka att den här hunden ger mig mer glädje än bekymmer. Jag blir ofta irriterad på honom men jag älskar honom. Nu är det nästan bara jobbigt.

Att han har väldigt svårt för ensamhet är väldigt begränsande. Att han ständigt är hungrig, tigger och äter saker han hittar utan urskiljning är tålamodsprövande. Och att han inte längre hör när jag vill något är frustrerande. Jag vet att det inte är hans fel och att han inte förtjänar min ilska men det ger mig bara dåligt samvete och jag blir ledsen. Jag inte bara lämnar honom ensam, jag har misslyckats med att lära honom att vara ensam/inte tigga/titta efter kroppsspråk. Någonstans vet jag att anledningen till att jag inte klarar av det här nu är att jag mår dåligt men det gör mig inte precis gladare.

Hunden, en ständig källa till dåligt samvete...

Långfärdsskridskor

Nu har jag gått Friluftsfrämjandets nybörjarkurs i långfärdsskridsko. I kursen ingick två teorilektioner, inläsningsmaterial, en gemensam åktur på Studenternas och en åktur på naturis.

Skridskor för telemarkspjäxor.

I början blev jag nästan avskräckt av den långa utrustningslistan. Men efter ett fynd på blocket, några lånade grejer och omformning av ett gammalt hundkoppel var min utrustning godkänd. Jag behöver dock fortfarande fixa en påse för räddningslinan på sidan av ryggsäcken.

Fullt utrustad

Jag har aldrig varit någon skridskoåkare så jag vet inte riktigt varför jag anmälde mig till den här kursen. Kanske var det ett sätt för mig att hantera besvikelsen över att det inte blev en endaste paddeltur med kajak eller kanot 2014. Långfärdsskridskor är ju lite som paddling när vattnet har fryst...

Studenternas är öppet för allmänheten vissa tider nästan dagligen.

Jag åkte själv på Studenternas några gånger för att försöka greppa tekniken. Och visst gick det lite bättre varje gång. Men miljön är kanske inte så inspirerande. Då är det trevligare ute på sjöis.

Kurstillfället på naturis blev vid Wiks slott.

 Kursen handlar till stor del om säkerhet vad gäller kunskap, utrustning och sällskap. KUS. Men det är också ett sätt att träffa trevliga människor och komma igång med en ny hobby.

Frågan är vad som är svårast, att kasta linan rätt eller att få ner linan i påsen igen?

Framtiden får utvisa om jag blir en skridskoåkare eller ej. Jag tror att det kan passa mig om jag bara förfinar min teknik lite först. När jag bad om hundvakt för teorilektionerna svarade kompisen:
"Jag trodde att du redan åkte långfärdsskridskor. Du känns som en långfärdsskridkoåkare!" :)

Länktips:
Om du har åkt lite långfärdsskridskor tidigare kan du följa med friluftsfrämjandet i Uppsala på Prova-på-tur 25/1. Om du kan och vill åka på egen hand finns information om isar på Skridskonätet. Men man bör vara minst tre personer när man ger sig ut så friluftsfrämjandets organiserade turer kan vara att föredra.

Den som är redo för nästa utmaning kan ju alltid pröva skridskosegling. (Till höger i bilden.)