Ensamhet

Jag drömmer om ett hus på landet men har tänkt att jag vill ha någon att dela det med. Jag är rädd att det ska kännas både ensamt och svårt att orka med ett hus på egen hand. Lägenheter är smidiga och där jag bor nu har jag lätt att ta mig till vänner. Men jag saknar en trädgård och att bo i min egen byggnad utan att behöva ha öronproppar på natten eller vara rädd för att störa grannarna. Och Douglas gillar att ha en trädgård.

En annan sak jag vill undersöka är hur mycket ensamhet jag mår bra av. Jag är så lyckligt lottad att det finns människor som vill umgås med mig och frågar när vi kan ses nästa gång. Jag känner mig ständigt kluven och på väg någon annan stans och kan sällan svara på den frågan. Vi träffas ju nu kan du inte nöja dig med det? Det stressar mig och jag har ofta hänvisat till mitt motto för 2014: "Planera mindre". Jag vill inte ha all min tid uppbokad. Det betyder inte att jag är ständigt efterfrågad utan snarare att jag känner ett stort behov av att vara ensam. Men varför då?

Kanske grundar det sig i att jag i mellanstadiet slets mellan två vänner som ville vara med mig men inte med varandra. Min tid blev schemalagd mellan dessa vänner för att göra situationen "rättvis". Och jag fick nog för lite tid för mig själv.

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhEDBPx1fbu9S7mCdtgxiBX29o-scGF2tfo5HiJazBlci5Iv9gZLIPdmenGwst3pR2pM-ZRX1Ma-UNd_fw_aJCXqGXtNXQReStvTCWgfAgbQof_h-APeKQ-oSw6gvPxXEkNIwYO_JXdD0DU/s1600/openyourmind-oscarwilde1.jpg

På senare år har jag varit lite rädd för ensamhet för att jag ibland blir väldigt nedstämd när mina tankar maler på i ostördhet. Jag brukar försöka planera in någon social aktivitet varje dag för att inte fastna i mina egna tankefällor. Så att åka ensam till sommarstugan när höstmörkret sänker sig kändes lite riskabelt.

Ändå tycker jag att det är så skönt att få rå om mig själv utan att någon lägger sig i. Jag är bra på att sysselsätta mig på egen hand. Jag laddade upp med saker att göra som lädersömnad, brickbandsvävning, figurmålning, filmer, pussel... Och uppgiften att bestämma vad jag ska göra den här hösten/vintern och förhoppningsvis även på längre sikt. Somliga åker till andra världsdelar för att finna sig själva, för min del kan det nog räcka att bila tvärs över landet.

Remkängor to be.

Så här gick det:

1-2:a dagen
Solen skiner och allt är härligt!

3:e dagen
En systemkamera kommer på posten och den håller mig sysselsatt.

Pappas gamla leksaker som även jag lekt mycket med.

6:e dagen
Mitt experiment med mig själv som försöksdjur går bra så här långt. Jag älskar att vara här och jag är faktiskt inte ensam, jag har ju Douglas. Det gör stor skillnad att ha honom att prata med och mysa tillsammans med.

7:e dagen
Och där tog det goda humöret slut. Så en vecka i ensamhet klarar jag av. Idag tappade jag självkänslan och lusten att göra saker.

8:e dagen 
Gör en utflykt och blir på lite bättre humör. Bestämmer mig för att försöka åka på solsemester.

9:e dagen 
Nås av dåliga nyheter och anser mig ha rätt att vara deppig.

10:e dagen
Inser värdet av bra vänner. De kan kännas nära även från andra sidan landet.

Grillad banan med choklad, min favoriträtt! ;)

11:e dagen
Sista ensamma dagen. På kvällen kommer pappa som ska fixa lite på huset inför vintern. Det är trevligt att få sällskap men en del av mig tycker ändå att det är lite jobbigt att behöva anpassa sig efter någon annan igen.

14:e dagen
Lämnar stugan för i år. För en gångs skull känns det som att jag är "färdig" här. Även om jag varken vävt brickband, broderat eller paddlat kanot. Jag har däremot fotograferat, plockat svamp, målat fönsterkarmar, lagat god mat, bokat en solsemester och inte minst sovit två hela veckor i samma säng och till råga på allt utan öronproppar. :)

Så resultatet av mitt ensamhetsförsök visar att jag klarar av att bo i ett hus med en hund som enda sällskap men det bör inte vara 45 mil från närmaste vän. Åtminstone inte om jag inte har någon annan sysselsättning där jag träffar trevligt folk.