"Vilken fin hund! Men det får han väl höra av matte hela tiden?"
Jag möter en annan hundägare på slutet av min joggingrunda. Så här års reagerar ingen på att man snörvlar lite och det var för mörkt för att han skulle se mina glansiga ögon. Så föga anade han att jag alldeles nyss grät över hur jobbigt jag tycker det är att ha hund.
En av alla anledningar till det blir tvärstopp på promenaderna. |
Att han har väldigt svårt för ensamhet är väldigt begränsande. Att han ständigt är hungrig, tigger och äter saker han hittar utan urskiljning är tålamodsprövande. Och att han inte längre hör när jag vill något är frustrerande. Jag vet att det inte är hans fel och att han inte förtjänar min ilska men det ger mig bara dåligt samvete och jag blir ledsen. Jag inte bara lämnar honom ensam, jag har misslyckats med att lära honom att vara ensam/inte tigga/titta efter kroppsspråk. Någonstans vet jag att anledningen till att jag inte klarar av det här nu är att jag mår dåligt men det gör mig inte precis gladare.
Hunden, en ständig källa till dåligt samvete... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar