torsdag 29 januari 2015

Hundskrälle

"Vilken fin hund! Men det får han väl höra av matte hela tiden?"

Jag möter en annan hundägare på slutet av min joggingrunda. Så här års reagerar ingen på att man snörvlar lite och det var för mörkt för att han skulle se mina glansiga ögon. Så föga anade han att jag alldeles nyss grät över hur jobbigt jag tycker det är att ha hund. 


Jag hade bestämt mig för att ta en joggingtur och då ingen annan var hemma tyckte jag inte att jag hade något annat val än att ta honom med. Eftersom det var mörkt var vi förpassade till elljusspåret med koppeltvång. Is, slask och mörker kan jag klara av men de ständiga tvärstoppen i kopplet tärde snabbt på humöret. Halvvägs runt fick jag nog och släppte lös den nästan döva hunden i mörkret. Det gick bra, vi var de enda som var ute och halkade omkring och jag kände att humöret långsamt steg igen. Tills alldeles på slutet då han försvann, jag vände tillbaka, trampade i en djup vattenpöl och det var droppen.

En av alla anledningar till det blir tvärstopp på promenaderna.
Jag brukar tänka att den här hunden ger mig mer glädje än bekymmer. Jag blir ofta irriterad på honom men jag älskar honom. Nu är det nästan bara jobbigt.

Att han har väldigt svårt för ensamhet är väldigt begränsande. Att han ständigt är hungrig, tigger och äter saker han hittar utan urskiljning är tålamodsprövande. Och att han inte längre hör när jag vill något är frustrerande. Jag vet att det inte är hans fel och att han inte förtjänar min ilska men det ger mig bara dåligt samvete och jag blir ledsen. Jag inte bara lämnar honom ensam, jag har misslyckats med att lära honom att vara ensam/inte tigga/titta efter kroppsspråk. Någonstans vet jag att anledningen till att jag inte klarar av det här nu är att jag mår dåligt men det gör mig inte precis gladare.

Hunden, en ständig källa till dåligt samvete...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar