När jag stötte på den här snigeln som klamrade sig fast vid en till synes död slånkvist kände jag en plötslig samhörighet med den. Vi får ofta rådet att sikta mot toppen eller mot stjärnorna. Men ibland måste vi inse att kvisten vi klättrat på under lång tid är en återvändsgränd. Då är det dags att mödosamt vända sig om, klättra ner igen och välja ut en annan planta att bestiga. Men kanske att det finns något grönt där uppe i toppen om jag bara klättrar ända upp? Är det värt besväret att klättra lite till? Eller är det bara slöseri med energi? Jag känner att jag klamrar mig fast vid min torra kvist utan att veta om jag ska uppåt eller neråt. Kanske väntar jag på att någon ska knuffa ner mig så att jag slipper bestämma själv...
För en snigel på marknivå är det väldigt svårt att se om den utvalda växten har frukt och gröna blad i toppen eller bara tornar. Har man otur får man klättra upp och ner många gånger innan man hittar ett ställe att må bra på. Och mellan försöken finns risken att man blir trampad på. Det är inte lätt att vara snigel, och inte människa heller.
Fina bilder! Vilken jämförelse, jag ser ingen likhet men känslan kanske är så som du skriver. Hoppa du slipper klättra så mycket upp och ner och att du hittar ett ställe tt må bra på. Kraaam Pia
SvaraRadera