Beslutsångest

Jag avskyr att ta beslut. Jag skulle kanske ha passat bättre i en kultur där mitt liv var mer förutbestämt och jag inte behövde göra egna val hela tiden. Tänk att bli upplärd i föräldrarnas yrke och låta dem bestämma vem jag skulle gifta mig med. Och så kanske jag bor kvar i föräldrahemmet så slipper jag välja bostad också.

Ok, jag vill inte ha det så där men ibland känns det som att valmöjligheterna är oändliga och det finns sällan några självklara alternativ. Jag har trott att anledningen till min beslutsångest är att jag är rädd för att fatta fel beslut och ångra mig. Men när jag ser tillbaka på livet så är det faktiskt väldigt lite som jag ångrar. Det jag ångrar mest är något jag sa när jag var 9 år gammal som förstörde en vänskap. Det mesta annat har gått att ordna upp i efterhand eller har lett till något bra som kompenserar för de eventuella dåliga effekterna. T.ex skulle jag kunna ångra mitt val av utbildning som lett till periodvis arbetslöshet, arbeten som ger mig ångest och relativt låg lön. MEN jag tyckte att utbildningen var intressant, jag lärde känna en massa trevliga människor och jag hoppas fortfarande att jag ska kunna hitta ett långvarigt jobb som jag trivs med som är relaterat till min utbildning.

Ett av de svåraste beslut jag tagit var att omplacera valpen Nemo. Det kändes som ett misslyckande att inte kunna ta hand om honom men jag insåg att jag inte mådde bra och att det i förlängningen skulle göra att han inte heller mådde bra. Jag lärde mig mycket och eftersom både jag och Nemo fick det bra efteråt så behöver jag inte ångra något.

Jag och Nemo 2004

Numera tror jag att den främsta anledningen till min beslutsångest är att jag kan se för- och nackdelar med alla alternativ. Om det så handlar om utbildning, bostad, yrke, politiskt val, inköp av en pryl eller vad jag ska äta till middag.

Jag har svårt att övertyga någon i en diskussion eftersom jag förstår den andres argument och oftast tycker att den har en poäng eller att våra skilda erfarenheter åtminstone förklarar varför vi tycker olika. Om jag lyssnar på en politisk debatt tycker jag nästan aldrig att någon har helt fel. Å andra sidan har de sällan helt rätt heller. Detta gör det förmodligen lättare för mig att kompromissa och samarbeta med andra. Jag är diplomatisk och det kan ju vara en bra sak.

Jag önskar ändå att jag kunde se världen lite mer i svart-vitt. Det vore skönt att ha en klarare uppfattning om vad som är rätt och riktigt och vad jag egentligen vill. Även om det ibland skulle innebära att jag har fel. Jag är så trött på att vela!