Hundskrälle 2

Doktorn tror att jag mår bättre av att motionera och det tror väl jag också. Men så var det det här med hunden som inte vill vara ensam. Och det funkar inte att springa med honom i koppel bredvid det är som att hålla i ett ankare.

Men om man läser skylten i motionsspåret så står det faktiskt inte att någon behöver hålla i kopplet...

 

Så jag kopplar hunden och släpper kopplet. :)

Han lufsar efter mig. Stannar ibland för att nosa eller kissa och springer sen ifatt mig 

Idag mötte vi bara en enda person och då plockade jag upp kopplet. Så fort vi var utom synhåll släppte jag igen. 

Men efter 3 km stack jycken iväg. Jag vill inte följa efter genom kärret och det är meningslöst att ropa. När han kommer tillbaka försöker han genskjuta mig dit han tror att jag var på väg så jag måste jaga efter honom. 

När vi återfunnit varandra är Douglas varm och vill snöbada gång på gång och jag har lyckats trycka bort träningsappen på telefonen. Mer än så behövs det inte för att jag ska tappa humöret nu för tiden. 

Tur för Douglas att han inte hör vad jag fräser åt honom. Skulle det vara nyttigt för mig att motionera? Pyttsan! 

Hundskrälle

"Vilken fin hund! Men det får han väl höra av matte hela tiden?"

Jag möter en annan hundägare på slutet av min joggingrunda. Så här års reagerar ingen på att man snörvlar lite och det var för mörkt för att han skulle se mina glansiga ögon. Så föga anade han att jag alldeles nyss grät över hur jobbigt jag tycker det är att ha hund. 

Jag hade bestämt mig för att ta en joggingtur och då ingen annan var hemma tyckte jag inte att jag hade något annat val än att ta honom med. Eftersom det var mörkt var vi förpassade till elljusspåret med koppeltvång. Is, slask och mörker kan jag klara av men de ständiga tvärstoppen i kopplet tärde snabbt på humöret. Halvvägs runt fick jag nog och släppte lös den nästan döva hunden i mörkret. Det gick bra, vi var de enda som var ute och halkade omkring och jag kände att humöret långsamt steg igen. Tills alldeles på slutet då han försvann, jag vände tillbaka, trampade i en djup vattenpöl och det var droppen.

En av alla anledningar till det blir tvärstopp på promenaderna.

Jag brukar tänka att den här hunden ger mig mer glädje än bekymmer. Jag blir ofta irriterad på honom men jag älskar honom. Nu är det nästan bara jobbigt.

Att han har väldigt svårt för ensamhet är väldigt begränsande. Att han ständigt är hungrig, tigger och äter saker han hittar utan urskiljning är tålamodsprövande. Och att han inte längre hör när jag vill något är frustrerande. Jag vet att det inte är hans fel och att han inte förtjänar min ilska men det ger mig bara dåligt samvete och jag blir ledsen. Jag inte bara lämnar honom ensam, jag har misslyckats med att lära honom att vara ensam/inte tigga/titta efter kroppsspråk. Någonstans vet jag att anledningen till att jag inte klarar av det här nu är att jag mår dåligt men det gör mig inte precis gladare.

Hunden, en ständig källa till dåligt samvete...

Långfärdsskridskor

Nu har jag gått Friluftsfrämjandets nybörjarkurs i långfärdsskridsko. I kursen ingick två teorilektioner, inläsningsmaterial, en gemensam åktur på Studenternas och en åktur på naturis.

Skridskor för telemarkspjäxor.

I början blev jag nästan avskräckt av den långa utrustningslistan. Men efter ett fynd på blocket, några lånade grejer och omformning av ett gammalt hundkoppel var min utrustning godkänd. Jag behöver dock fortfarande fixa en påse för räddningslinan på sidan av ryggsäcken.

Fullt utrustad

Jag har aldrig varit någon skridskoåkare så jag vet inte riktigt varför jag anmälde mig till den här kursen. Kanske var det ett sätt för mig att hantera besvikelsen över att det inte blev en endaste paddeltur med kajak eller kanot 2014. Långfärdsskridskor är ju lite som paddling när vattnet har fryst...

Studenternas är öppet för allmänheten vissa tider nästan dagligen.

Jag åkte själv på Studenternas några gånger för att försöka greppa tekniken. Och visst gick det lite bättre varje gång. Men miljön är kanske inte så inspirerande. Då är det trevligare ute på sjöis.

Kurstillfället på naturis blev vid Wiks slott.

 Kursen handlar till stor del om säkerhet vad gäller kunskap, utrustning och sällskap. KUS. Men det är också ett sätt att träffa trevliga människor och komma igång med en ny hobby.

Frågan är vad som är svårast, att kasta linan rätt eller att få ner linan i påsen igen?

Framtiden får utvisa om jag blir en skridskoåkare eller ej. Jag tror att det kan passa mig om jag bara förfinar min teknik lite först. När jag bad om hundvakt för teorilektionerna svarade kompisen:
"Jag trodde att du redan åkte långfärdsskridskor. Du känns som en långfärdsskridkoåkare!" :)

Länktips:
Om du har åkt lite långfärdsskridskor tidigare kan du följa med friluftsfrämjandet i Uppsala på Prova-på-tur 25/1. Om du kan och vill åka på egen hand finns information om isar på Skridskonätet. Men man bör vara minst tre personer när man ger sig ut så friluftsfrämjandets organiserade turer kan vara att föredra.

Den som är redo för nästa utmaning kan ju alltid pröva skridskosegling. (Till höger i bilden.)

Monster och familj

Hela familjen samlas hemma hos min brors familj för att de vill ha hjälp att laga ett hål i taket.

Vi som inte lagade hål sysselsatte oss med annat. Som att läsa i boken Monster & Vidunder, ett lexikon över världens monster. Korgmonstret och väggmonstret blev mina favoriter. Väggmonstrets enda mening i livet är att stå i vägen. 

Vi ritade på whiteboardtavla(bättre än att rita på sängöverkast). Tvååringen kunde identifiera äpple, banan, ägg och fisk när vi ritade det. Men när vi ritade en glassstrut visste hon bestämt att det var "mat". :-) 

Jag frågade mina föräldrar vad de har för planer för framtiden. Det ledde till intressanta samtal. Pappa tänker återfödas som häst och vill gärna gå på spex på Ultuna igen. Vi gjorde det ett par gånger medan jag pluggade där. Det kanske är dags igen. Ena gången när vi kom dit började spexet med skylten :"akt 2". Det var ju roligt tyckte vi, tills vi insåg att vi faktiskt hade missat akt 1! :-) Sedan har det blivit ett återkommande skämt i familjen. 

julafton

Jag tror att min familj och mina vänner har börjat förstå att jag inte vill ha en massa prylar i julklapp. Dessutom fick jag tydliga budskap att följa vilket är skönt eftersom jag så lätt drabbas av beslutsångest. 

Bjud mer

Mycket ätbart och matlagningsrelaterat blev det i år och det är jag nöjd med. Nästa år får jag väl trycka lite till på välgörenhetsbiten. Mina gåvor verkade åtminstone falla i god jord. En almanacka från katthemmet, kaffeplantor i Venezuela och startaeget-bidrag i Indien. 

På kvällen föll lite snö och vi mötte Rudolf på kvällspromenaden.

Julpaj

Dagens lunch blev en omarbetning av ICA's rödbetspaj. Den fick en extra jultouch av grönkål och valnötter. Det blir mitt bidrag i Tatjanis bloggutmaning som nu har kommit till bokstaven P.

Ingredienser

2 stora rödbetor

1 liten gul lök

100-150 g färsk grönkål

2 dl gräddfil

1 ägg

1/2 msk flytande honung

4 dl riven ost 

1/2 tsk torkad timjan

1 krm salt

1/2 tsk svartpeppar

en handfull valnötter

Pajdeg

150 g rumsvarmt smör

2 dl rågsikt

1 1/2 dl vetemjöl

ca 3 msk vatten

Pajdeg: Skär smöret i tärningar. Blanda mjöl och smör till en smulig massa. Tillsätt vattnet och arbeta ihop till en deg. Tryck ut degen i en form. Ställ i kylen ca en halvtimme. Sätt ugnen på 200°C. Förgrädda pajskalet i mitten av ugnen
ca 10 minuter.

Koka rödbetorna mjuka med skalet kvar, ca 40 minuter. Spola i kallt vatten. Skala och skiva dem tunt.

Skölj och strimla grönkålen. Koka den några minuter och häll av vattnet. Hacka löken och stek lök och grönkål i en stekpanna.

Blanda gräddfil, ägg, honung, ost, timjan, salt och peppar i en bunke. Fördela rödbetsskivorna i pajskalet, lägg över grönkål och lök från stekpannan. strö över några valnötter. Täck med ostfyllningen. Ställ in i mitten av ugnen 30-40 minuter eller tills pajen fått fin färg.

Servera med en sallad. Kanske med rödkål och apelsin för att fortsätta jultemat?

Mörker

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus!
December är en mörk månad men ännu mörkare blir det om man tar hissen ner 155 m under markytan i Sala silvergruva.

Lucia är ljusbringaren och det gör ingenting att lucia enigt almanackan inföll igår för luciatåget var lika stämningsfullt idag!

Utan det omgivande mörkret skulle inte ljusen få samma effekt.

Kören sjöng väldigt fint och mellan sångerna bjöds publiken på skådespel för att visa hur det kunde te sig för arbetarna nere i gruvan.

De klassiska lussesångerna blandades med visor som gruvarbetarna lär ha sjungit en gång i tiden.

Gruvan är snyggt upplyst.

Skulle du vilja tillbringa din bröllopsnatt i den här sviten 155 m under markytan?

Det här var mitt bidrag till Tatjanis bloggutmaning på dagens bokstav M.