Hundskrälle

"Vilken fin hund! Men det får han väl höra av matte hela tiden?"

Jag möter en annan hundägare på slutet av min joggingrunda. Så här års reagerar ingen på att man snörvlar lite och det var för mörkt för att han skulle se mina glansiga ögon. Så föga anade han att jag alldeles nyss grät över hur jobbigt jag tycker det är att ha hund. 

Jag hade bestämt mig för att ta en joggingtur och då ingen annan var hemma tyckte jag inte att jag hade något annat val än att ta honom med. Eftersom det var mörkt var vi förpassade till elljusspåret med koppeltvång. Is, slask och mörker kan jag klara av men de ständiga tvärstoppen i kopplet tärde snabbt på humöret. Halvvägs runt fick jag nog och släppte lös den nästan döva hunden i mörkret. Det gick bra, vi var de enda som var ute och halkade omkring och jag kände att humöret långsamt steg igen. Tills alldeles på slutet då han försvann, jag vände tillbaka, trampade i en djup vattenpöl och det var droppen.

En av alla anledningar till det blir tvärstopp på promenaderna.

Jag brukar tänka att den här hunden ger mig mer glädje än bekymmer. Jag blir ofta irriterad på honom men jag älskar honom. Nu är det nästan bara jobbigt.

Att han har väldigt svårt för ensamhet är väldigt begränsande. Att han ständigt är hungrig, tigger och äter saker han hittar utan urskiljning är tålamodsprövande. Och att han inte längre hör när jag vill något är frustrerande. Jag vet att det inte är hans fel och att han inte förtjänar min ilska men det ger mig bara dåligt samvete och jag blir ledsen. Jag inte bara lämnar honom ensam, jag har misslyckats med att lära honom att vara ensam/inte tigga/titta efter kroppsspråk. Någonstans vet jag att anledningen till att jag inte klarar av det här nu är att jag mår dåligt men det gör mig inte precis gladare.

Hunden, en ständig källa till dåligt samvete...

gamla dagböcker

Jag har hittat ett par gamla dagböcker från åren 2000-2006. Det äldsta inlägget är funderingar inför skolstarten på gymnasiet, det nyaste handlar om krossade hundköparplaner.

Väldigt många inlägg handlar om min livslånga dröm att skaffa hund. Vid ett tillfälle skrev jag att om 1000 dagar ska jag ha en hund. Med facit i hand kan jag säga att när de tusen dagarna hade gått hade jag precis lämnat tillbaka min första hund till uppfödaren efter stor vånda.

Ett annat ofta återkommande tema är sjuka marsvin. Vid ett tillfälle skulle en av "grisarna" medicineras 4 ggr/dygn med 6 olika mediciner och stödmatas en halvtimme efter medicinering. Jag, mamma och lillebror älskade verkligen våra marsvin!

Det är roligt att läsa om möten med nya människor. Och intressant att se hur en del personer långsamt försvinner ut ur mitt liv.

En del funderingar jag haft under åren är bestående. Redan för 14 år sedan insåg jag tex att jag hellre vill ha en stor trädgård än ett stort hus. Andra tankar har jag växt ifrån, jag blir lite förvånad av hur pass religiösa en del inlägg låter.

Några dikter hittar jag också. Livsråd till mig själv som fortfarande passar ganska bra.

******

Jag vet inte vem jag är idag

ännu mindre  vet jag vem jag är imorgon

Men jag vet vad jag har varit och vill inte tillbaka dit

Ta en dag i sänder

och gör det bästa möjliga av den

Ingen kan förutse framtiden

men alla kan vi skapa den

******

Livet ska levas

Flytta gärna - men ta med adressboken

Hoppa gärna - men glöm inte fallskärmen

Gå ut i stormen men klä dig varmt

En kärleksförklaring

Jag har en tid haft väldigt dåligt tålamod med Douglas. Det känns som att vår kommunikation bara blir sämre och jag känner mig begränsad i min vardag. Varje promenad får jag dra bort honom från något som han anser är ätbart eller lirka ut kotlettben, brödbitar och godispapper ur munnen på honom.

Nästan allt går ner. Råa morötter slukas åtminstone inte hela.

Jag kan räkna upp en handfull yttre omständigheter som påverkar mitt humör men ingen av dessa är Dogges fel. Det är orättvist att han ska drabbas av det och det är onödigt att förstöra vår relation när vi istället kan göra varandra gladare.

Skogspromenader är bra för både kropp och själ.

Så idag bestämde jag mig för att rycka upp mig. Jag släppte lös honom på gångvägar där vi brukar använda koppel bara för att tvingas kommunicera. Ingen mobil, inga koppelryck, bara jag och Dogge. Och han svarade upp direkt! Visst var godis i fickan till stor hjälp men vad gör det när vi båda är glada. Jag förväntar mig inte att han ska avstå från allt han tycker är intressant för att få en klapp på huvudet.

Uppsalas första snö gör bänken hal men det hindrar inte Dogge.

Jag är fortfarande otroligt trött på hans tiggande och oförmåga att vara ensam hemma. Men han ger mig så mycket annat att jag bara är tvungen att älska honom. Om jag ger honom en hand får jag fyra tassar, svans och tunga tillbaka. Hundar är så förlåtande, kanske är det därför vi älskar dem så?

Du och jag Dogge, i vått och torrt.

Ensamhet

Jag drömmer om ett hus på landet men har tänkt att jag vill ha någon att dela det med. Jag är rädd att det ska kännas både ensamt och svårt att orka med ett hus på egen hand. Lägenheter är smidiga och där jag bor nu har jag lätt att ta mig till vänner. Men jag saknar en trädgård och att bo i min egen byggnad utan att behöva ha öronproppar på natten eller vara rädd för att störa grannarna. Och Douglas gillar att ha en trädgård.

En annan sak jag vill undersöka är hur mycket ensamhet jag mår bra av. Jag är så lyckligt lottad att det finns människor som vill umgås med mig och frågar när vi kan ses nästa gång. Jag känner mig ständigt kluven och på väg någon annan stans och kan sällan svara på den frågan. Vi träffas ju nu kan du inte nöja dig med det? Det stressar mig och jag har ofta hänvisat till mitt motto för 2014: "Planera mindre". Jag vill inte ha all min tid uppbokad. Det betyder inte att jag är ständigt efterfrågad utan snarare att jag känner ett stort behov av att vara ensam. Men varför då?

Kanske grundar det sig i att jag i mellanstadiet slets mellan två vänner som ville vara med mig men inte med varandra. Min tid blev schemalagd mellan dessa vänner för att göra situationen "rättvis". Och jag fick nog för lite tid för mig själv.

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhEDBPx1fbu9S7mCdtgxiBX29o-scGF2tfo5HiJazBlci5Iv9gZLIPdmenGwst3pR2pM-ZRX1Ma-UNd_fw_aJCXqGXtNXQReStvTCWgfAgbQof_h-APeKQ-oSw6gvPxXEkNIwYO_JXdD0DU/s1600/openyourmind-oscarwilde1.jpg

På senare år har jag varit lite rädd för ensamhet för att jag ibland blir väldigt nedstämd när mina tankar maler på i ostördhet. Jag brukar försöka planera in någon social aktivitet varje dag för att inte fastna i mina egna tankefällor. Så att åka ensam till sommarstugan när höstmörkret sänker sig kändes lite riskabelt.

Ändå tycker jag att det är så skönt att få rå om mig själv utan att någon lägger sig i. Jag är bra på att sysselsätta mig på egen hand. Jag laddade upp med saker att göra som lädersömnad, brickbandsvävning, figurmålning, filmer, pussel... Och uppgiften att bestämma vad jag ska göra den här hösten/vintern och förhoppningsvis även på längre sikt. Somliga åker till andra världsdelar för att finna sig själva, för min del kan det nog räcka att bila tvärs över landet.

Remkängor to be.

Så här gick det:

1-2:a dagen
Solen skiner och allt är härligt!

3:e dagen
En systemkamera kommer på posten och den håller mig sysselsatt.

Pappas gamla leksaker som även jag lekt mycket med.

6:e dagen
Mitt experiment med mig själv som försöksdjur går bra så här långt. Jag älskar att vara här och jag är faktiskt inte ensam, jag har ju Douglas. Det gör stor skillnad att ha honom att prata med och mysa tillsammans med.

7:e dagen
Och där tog det goda humöret slut. Så en vecka i ensamhet klarar jag av. Idag tappade jag självkänslan och lusten att göra saker.

8:e dagen 
Gör en utflykt och blir på lite bättre humör. Bestämmer mig för att försöka åka på solsemester.

9:e dagen 
Nås av dåliga nyheter och anser mig ha rätt att vara deppig.

10:e dagen
Inser värdet av bra vänner. De kan kännas nära även från andra sidan landet.

Grillad banan med choklad, min favoriträtt! ;)

11:e dagen
Sista ensamma dagen. På kvällen kommer pappa som ska fixa lite på huset inför vintern. Det är trevligt att få sällskap men en del av mig tycker ändå att det är lite jobbigt att behöva anpassa sig efter någon annan igen.

14:e dagen
Lämnar stugan för i år. För en gångs skull känns det som att jag är "färdig" här. Även om jag varken vävt brickband, broderat eller paddlat kanot. Jag har däremot fotograferat, plockat svamp, målat fönsterkarmar, lagat god mat, bokat en solsemester och inte minst sovit två hela veckor i samma säng och till råga på allt utan öronproppar. :)

Så resultatet av mitt ensamhetsförsök visar att jag klarar av att bo i ett hus med en hund som enda sällskap men det bör inte vara 45 mil från närmaste vän. Åtminstone inte om jag inte har någon annan sysselsättning där jag träffar trevligt folk.

Vänskap

Vänner är kanske det viktigaste vi har här i livet. Det är klart att familjen är viktig men den föds man in i och har svårt att påverka. En partner kan också vara väldigt viktig men man bör inte hänga upp hela sitt liv på en enda person. (Ja, man kan ha flera partners men det är ändå inte tillräckligt.) Jag tror att vi behöver vänner att anförtro oss åt och umgås med i med och motgångar. I sällskap av olika vänner kan jag framhäva olika sidor av mig själv. Med en del gör jag roliga aktiviteter, med andra diskuterar jag livets svåra frågor, med ytterligare andra kan jag "bara vara".

https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhgVKSdNcM7eQqeaROE7-1T423AoXEuRLPxmPui-rzlkSo_OZSHTRHquCfOrymCjRq_tEgI-EVWafwt5vvGR9A2FSXG5abWLP7jH4kddO4HGwOlFQSgwF9hwYoLZVRPpTp0qGuLbQcGlkuE/s640/4.gif

Det fina med vänner är att de kompletterar varandra. Och vi kan turas om att stötta varandra. Alla behöver lite extra omtanke ibland. Om jag får lite uppmuntran från en vän kan jag orka stötta en annan vän som har det svårt.

Enligt Facebook har jag 127 vänner. Det är ganska många att hålla reda på. Och då har jag ändå nyss plockat bort några som jag inte kommunicerat med på flera år. Ibland är det bra med ett stort kontaktnät, jag kan be om hjälp med något och få respons från oväntat håll. Kanske någon av mina gamla studiekamrater eller kollegor kan hjälpa mig att hitta nytt jobb. Ibland blir jag inspirerad av vad andra gör. Och genom mina vänner lär jag känna nya människor.

Enligt Lasse Bergs Gryning över Kalahari är vår mänskliga hjärna gjord för att hålla reda på 150-200 individer. Människoapor klarar att hålla reda på 50 individer. Apor inkl. människoapor använder 20 % av sin tid för att vårda sociala relationer t.ex.genom att putsa varandras päls. I mänskliga kulturer värden över har man sett att även människor använder 20% av sin tid till detta. Vi skulle behöva 42% av vår tid för att underhålla våra relationer med 150 individer på apors vis men eftersom vi utvecklat talet kan vi vårda flera relationer samtidigt. Jag tänker då att sociala medier är ytterligare ett sätt att effektivisera upprätthållande av relationer.

För övrigt visar studier enligt Lasse Berg att 60-70 % av våra samtal handlar om våra relationer till varandra. Så det är uppenbart att relationer är en mycket viktig del av våra liv.

https://encrypted-tbn3.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcRaRm1lpe2kUU6GMrx9fzPozigdIbaqTxzyRJv8on7FfeDIRd0B

Jag är väldigt glad att jag har så fina vänner. Det värmer när någon som jag inte brukar prata med i telefon plötsligt ringer och frågar hur jag mår. Eller när någon erbjuder sig att passa min hund. Eller när jag får ett uppmuntrande sms. Eller när... ja det finns många situationer där jag är glad över mina vänner!

Alla dessa små saker som blir fel

Jag fick en korg med äpplen och det var ju trevligt. Men innan jag hann ta reda på dem hade en tredjedel möglat. Men det var tillräckligt många kvar för att göra något av.

Jag hittade ett recept i Ica's tidning Buffé på äppelsirap som jag tyckte lät spännande. Efter att ha kokat sirapen så länge som det stod i receptet verkade den fortfarande väldigt vattning. så jag lät den koka en kvart extra innan jag hällde upp den på burkar. När den svalnat inser jag att den fortfarande är alldeles för rinnande för att kallas sirap så jag häller tillbaka den i kastrullen och kokar en stund till... och då blir det snarare gelékonsistens på den. :(

Fel konsistens!

Samma sak utspelade sig några dagar tidigare när jag kokade kolasås till födelsedagstårtan. Först var den alldeles för rinnig och sen blev den alldeles för stel så den tårtan kunde vi inte skära några vackra bitar ur.

Så försöker jag få tag på en begagnad systemkamera men trots att det finns så många annonser är det  svårt att få tag på nån. När jag väl slutat vela och kommit fram till vad jag vill ha möts jag av: "den sålde jag igår", "abonnenten kan inte nås för tillfället", "numret har ingen abonnent"... Suck!

Och så vill jag paddla kajak. Har spanat på friluftsfrämjandets aktiviteter men de har aldrig haft någon när jag är ledig, förrän nu. Imorgon kväll skulle det vara mörkerpaddling och det lät väldigt mysigt. MEN den ställdes in pga för få anmälningar.

Fel form!

Jag snubblade på en förrädisk rot, föll pladask och slog i både händer, knä och höft. Förstås samma knä som jag har haft lite ont i i ca två månader och som jag undrar om jag borde låta undersöka...

Mobilladdaren som jag duktigt har fått med mig in och ut på sommarens alla vandrarhem glömde jag till slut hemma hos mamma och pappa. Behöver jag tillägga att jag gick vilse i skogen igår?

Allt detta är egentligen småsaker. Det vet jag. Men nu när höstmörkret kommer och jag precis blivit arbetslös så känns de små sakerna lite större.

30 år

Jag känner mig inte gammal. Och jag ser tydligen inte så gammal ut för på min 30-årsdag frågade expediten på Systembolaget efter leg. Hon tittade på det och sa grattis. Så tänkte hon lite till, då fyller du jämnt idag?

Uppsala Nya Tidning tyckte att jag skulle passa på att berätta om mig själv när jag fyller jämnt. 

Jag har ingen 30-årskris. Det är ytterst få saker i livet som har övre åldersgräns. Jag har fortfarande gott om tid på mig att göra vad jag nu vill ha gjort. Och jag tycker att jag har gjort många saker hitintills.

Jag firade med en jättetrevlig maskeradfest med kompisgänget och en middag med familjen. Jag fick en av de finaste presenter jag fått. Förväntningarna var höga eftersom jag yttrade önskningen för ca 6 år sedan. Jag tänkte då att det kunde bli en 25-årspresent. Men den som väntar på nåt gott... ;-)  Nu har jag fått min John Bauer inspirerade tavla med skogstroll målad av min svägerska. Och den är precis så mysig som jag tänkte mig!

En bit av den härliga tavlan målad av Sara Söderström.

Passade även på att spontant besöka en barndomskompis och konstaterar återigen att det finns många alternativ i livet. Vi har valt olika vägar och kommer förmodligen  att välja olika i framtiden men vi har ett gemensamt förflutet och har fortfarande glädje av att träffas ibland. Kanske är vi båda lika nöjda med att inte leva den andres liv?

Jag passade på att vara lite kreativ med chokladen när jag gjorde tårtan.

Jag vet mycket lite om min framtid men med tanke på den positiva trend mitt liv har haft de senaste 15 åren så har jag gott hopp om att det ordnar sig. Visst blir vägen krokig och gropig ibland men på det stora hela går vägen i en positiv riktning.

I think to myself what a wonderful world

En av mina vanligaste tankar den här sommaren har faktiskt varit: Vad vacker världen är! Det tyder förmodligen på att jag mår bra och kan glädjas åt små ting som detaljerna i en blomma eller hur solens strålar bryts.

Visst har jag besökt en del spektakulära platser i sommar men det handlar mer om att lägga märke till hur världen ser ut och hur fantastiskt den är. Louis Armstrong vet vad jag menar:

I see trees of green, red roses too

I see them bloom for me and you

And I think to myself what a wonderful world.

I see skies of blue and clouds of white

The bright blessed day, the dark sacred night

And I think to myself what a wonderful world.

The colors of the rainbow so pretty in the sky

Are also on the faces of people going by

I see friends shaking hands saying how do you do

They're really saying I love you.

Ser du vad  jag ser? Den högra björken kysser den vänstra. :)

Douglas

Dvärgvide

Fjällsippa i Remdalen

Kung karls spira

Kung karls spira med andra färger.

Liljekonvalj med vattendroppar

Maskros

Hagelskur i solnedgången, Remdalen

Fiskonfjäll

Renar ovan molnen på Fiskonfjället.

Slåtterblomma

Slåtterblomma med annan färg.

Östersjön sedd från Visbys strand.

Hagby, Täby

Edsbyn

Ja, jag har lekt lite med färgerna på bilderna men ett foto gör ändå aldrig världen rättvisa. Skönheten ligger alltid i betraktarens öga. Gå ut och njut av världen!

Jag är en snigel

Inspirerad av Vyacheslav Mishchenkos fantastiska bilder, A Magical Miniature World Of Snails gav jag mig på att fota sniglar en regnig hundpromenad.

När jag stötte på den här snigeln som klamrade sig fast vid en till synes död slånkvist kände jag en plötslig samhörighet med den. Vi får ofta rådet att sikta mot toppen eller mot stjärnorna. Men ibland måste vi inse att kvisten vi klättrat på under lång tid är en återvändsgränd. Då är det dags att mödosamt vända sig om, klättra ner igen och välja ut en annan planta att bestiga. Men kanske att det finns något grönt där uppe i toppen om jag bara klättrar ända upp? Är det värt besväret att klättra lite till? Eller är det bara slöseri med energi? Jag känner att jag klamrar mig fast vid min torra kvist utan att veta om jag ska uppåt eller neråt. Kanske väntar jag på att någon ska knuffa ner mig så att jag slipper bestämma själv...

För en snigel på marknivå är det väldigt svårt att se om den utvalda växten har frukt och gröna blad i toppen eller bara tornar. Har man otur får man klättra upp och ner många gånger innan man hittar ett ställe att må bra på. Och mellan försöken finns risken att man blir trampad på. Det är inte lätt att vara snigel, och inte människa heller.

Beslutsångest

Jag avskyr att ta beslut. Jag skulle kanske ha passat bättre i en kultur där mitt liv var mer förutbestämt och jag inte behövde göra egna val hela tiden. Tänk att bli upplärd i föräldrarnas yrke och låta dem bestämma vem jag skulle gifta mig med. Och så kanske jag bor kvar i föräldrahemmet så slipper jag välja bostad också.

Ok, jag vill inte ha det så där men ibland känns det som att valmöjligheterna är oändliga och det finns sällan några självklara alternativ. Jag har trott att anledningen till min beslutsångest är att jag är rädd för att fatta fel beslut och ångra mig. Men när jag ser tillbaka på livet så är det faktiskt väldigt lite som jag ångrar. Det jag ångrar mest är något jag sa när jag var 9 år gammal som förstörde en vänskap. Det mesta annat har gått att ordna upp i efterhand eller har lett till något bra som kompenserar för de eventuella dåliga effekterna. T.ex skulle jag kunna ångra mitt val av utbildning som lett till periodvis arbetslöshet, arbeten som ger mig ångest och relativt låg lön. MEN jag tyckte att utbildningen var intressant, jag lärde känna en massa trevliga människor och jag hoppas fortfarande att jag ska kunna hitta ett långvarigt jobb som jag trivs med som är relaterat till min utbildning.

Ett av de svåraste beslut jag tagit var att omplacera valpen Nemo. Det kändes som ett misslyckande att inte kunna ta hand om honom men jag insåg att jag inte mådde bra och att det i förlängningen skulle göra att han inte heller mådde bra. Jag lärde mig mycket och eftersom både jag och Nemo fick det bra efteråt så behöver jag inte ångra något.

Jag och Nemo 2004

Numera tror jag att den främsta anledningen till min beslutsångest är att jag kan se för- och nackdelar med alla alternativ. Om det så handlar om utbildning, bostad, yrke, politiskt val, inköp av en pryl eller vad jag ska äta till middag.

Jag har svårt att övertyga någon i en diskussion eftersom jag förstår den andres argument och oftast tycker att den har en poäng eller att våra skilda erfarenheter åtminstone förklarar varför vi tycker olika. Om jag lyssnar på en politisk debatt tycker jag nästan aldrig att någon har helt fel. Å andra sidan har de sällan helt rätt heller. Detta gör det förmodligen lättare för mig att kompromissa och samarbeta med andra. Jag är diplomatisk och det kan ju vara en bra sak.

Jag önskar ändå att jag kunde se världen lite mer i svart-vitt. Det vore skönt att ha en klarare uppfattning om vad som är rätt och riktigt och vad jag egentligen vill. Även om det ibland skulle innebära att jag har fel. Jag är så trött på att vela!